Cloudy
Känner mig bara så...utlämnad. Jag vill inte leva ensam. Andra kanske tycker det är hur härligt som helst att leva såhär, men jag gör det inte. Att inte veta är något som gör mig galen. Jag gillar att bli kär (vem gör inte liksom?) men samtidigt är det ju helt hemskt. Man lämnar ut sig själv och man vet inte om det kommer leda till något eller inte. Det värsta som finns är att bli dissad. Det är som att sticka upp en lapp i ansiktet på någon och ba "Du duger inte". Fyfan asså... Sånt tar kål på mig, att inte räcka till. Jag vet att det viktigaste är att man själv tycker att man duger, men det är inte samma sak som att ha någon annan säga det.
Jag vet inte varför jag berättar allt det här. Min blogg är lite som terapi för mig. Det är bara skönt att skriva ner allt som finns på insidan så att det inte äter upp mig. Det är såklart inte såhär varje dag, mitt humör från igår sitter kvar.
Jag vill bara känna mig trygg, älskad och lycklig. Begär jag förmycket av livet? Jag förstår att man inte kan vara lycklig hela tiden, men just nu känner jag att jag har förtjänat det haha! Nu lyser solen oxå, är det ett tecken? Haha jag hoppas det. Saker blir bättre med tiden. Efter regn kommer solsken
