4 maj
Varför låter jag folk komma nära mig när jag bestämt mig för att aldrig utsätta mig för sånt igen? Det är som att jag är bipolär. Jag vill vara kär, jag vill inte vara kär. Jag vill vara beroende av någon, jag vill vara självständig.
Jag vill inte mer. Jag ORKAR inte mer. Varför är det så svårt att vara bara jag? Alla mina vänner tycks klara av singellivet galant, vad är tricket liksom?
Tänker inte låta det förstöra min dag. Ska sätta på Friends på datorn, fixa i mitt rum och äta M&Ms. Är trött på att mina känslor styr mitt liv så pass mycket som dom gör. Kommer aldrig komma ifrån det för det är vad som gör mig till den jag är, men ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer avslappnad och inte överanalysera allt och alla.
Måste vara skönt att vara religiös i sånna här tillfällen, att tänka att även om det är skitdåligt nu så finns det en plan. Jag gillar den tanken. Är lite till och från med tanken på om "öde" och mening med allt existerar, men just idag så känns det som en hoppfull teori.
Nu har jag verkligen flummat i den här texten men det är i princip så det är i mitt huvud haha, väldigt rörigt och diffust:P
Funderade förut på att starta en ny blogg, en lite gladare och positivare sån, är det något ni skulle fortsätta läsa? Känner bara att den här har fått ta mycket skit och att det skulle vara rätt soft med en ny början liksom :)
Aja vi får se!
