lovemetopieces

Det är en sak som jag har funderat på en tid nu, men vet inte riktigt hur jag ska få ner det i ord. Är man någonsin riktigt lycklig? Jag menar, är vi undermedvetet lyckliga av saker, eftersom vi "borde" vara lyckliga av dem? Hur vet man att man är genuint lycklig? När man väl börjar tänka på det verkar det inte finnas något slut på det. Det poppar upp nya frågor hela tiden. Vad är meningen med livet? Klychigt, men är det inte lite underligt att människan har försökt reda ut det så länge som de funnits, och vi lär ändå aldrig få något svar. Vad ska jag göra med mitt liv? Vad gör andra med sitt liv? Folk umgås hela tiden och jag blir bara mer och mer avskärmad. Mina vänner är nästan inte mina vänner längre. Vissa dagar tycker jag att jag borde anstränga mig mer, andra tycker jag att det är deras fel. Men det är såklart en stor gråzon. Vissa saker var så mycket lättare förr, när man var liten. Eller var de det? Jag har så länge som jag kan minnas haft svårt med kompisar. Även fast de kanske brydde sig om mig och tyckte om att vara med mig så upplevde jag det aldrig som att någon annan verkligen ville vara med mig. Med det menar jag att om vi nu säger till exempel att de aldrig riktigt längtade efter att vara med mig. Nu kanske jag har en skev bild av hur verkligheten var/är, men som min mamma sa till mig häromdagen; "man kan aldrig ta bort en persons uppfattning av någonting". Allting blir vad man gör det till och man är ansvarig för sin egna framgång, men det är svårt. Det är inte så att jag tycker det är jobbigt att vara ensam, utan tvärtom, jag gillar att vara ensam. Men det finns olika sorts ensamheter. Enda sättet jag kan förklara det är med "alone" och "lonely". Jag gillar att vara "alone" men vem vill vara "lonely"? Jag vet att det finns personer som finns där för mig även fast vi inte hörs så mycket. Det är som att jag alltid varit ensam på något sätt. Jag har haft känslan hela livet, så hur ska jag kunna förklara för någon i hopp om att den ska förstå? Jag har försökt. Jag önskar att jag hade en tvilling. Eller någon. Jag har en trygghet, som jag vet aldrig kommer lämna mig. Du är min värld. Men sen då? Ska man känna sig felplacerad hela livet? Kommer det någonsin kännas rätt? Vi föds ensamma och vi dör ensamma sägs det. Jag börjar undra om det är sant, att den enda personen man har är sig själv. Nu blev den här texten lite djupare och intensivare än vad jag tänkt mig, men det kan vara bra att få ut tankarna lite då och då.

Hellohello!

Sitter här och dagdrömmer om allt kuligt som kommer hända. Numero uno är att jag troligtvis ska åka tillbaka till Santorini i sommar! Fick nästan tårar i ögonen när jag fick höra det. So fantastic!!
Numero dos är att jag ska till London i sommar, wiiiiieeee!! Detta sista sommarlov kommer äga hårt. Jag blir arton, C tar studenten och vi firar ett år.

Imorgon är det skärtorsdag, vilket betyder att kl. 3 imorgon eftermiddag så får jag lov! Tyvärr blir det mest plugg på lovet, men lite skoj blir det när C fyller år. Min present(er) är så bra, haha lite roligt kommer det bli, kommer få en frustrerad pojkvän på söndag... Kan berätta sedan vad jag ska göra :P