lovemetopieces

Agnes, min bästa kompis, min syster, min vapendragare (haha, fick lust att säga så, det gör dom alltid i filmer)
Jag saknar henne! Även om det bara är att ta upp mobilen och ringa henne, så gör jag inte det. Jag vet att hon hade uppskattat det. Skulle kunna skylla på skolan, på livet, på allt. Men anledningen är nog att jag bara inte orkar, måste bara glida med strömmen ett tag, inte vara så trött, inte vara så tråkig. Det känns som jag dissat alla mina kompisar (höhö vilka kompisar?!) ett tag nu...DUMT! Skärpning...typ.

Nu glider jag ju ifrån ämnet. Jag ville, här mitt i natten, skriva om min vapendragare. Min glödlamps-filur. I snart ELVA ÅR har jag känt henne. Det är mer än ett decenium!! Det krävs ett litet O-M-G där...elva år. Hoppas att det blir fler, det hoppas jag verkligen. Det vill jag. Men jag får kämpa lite då. Men det är det värt. Lätt!

Vi har haft våra stunder, våra ups-and-downs. Våra dagliga danser i vardagsrummet och mackorna med honung och alla radioprogram vi spelat in. Naken-gymnastiken i sofforna. Våran bok Grodo och Grodolina, som vi kämpade med, och alla ap-böcker. Alla gånger vi bygde upp kontor på pianot. När du lärde mig spela piano. Hur många gånger har vi inte rymt från elaka styvmödrar och poliser i våran husbil? Jag kan sakna det lite, tiden då allt på något sätt var lite lättare. Jag saknar ditt hus, alla minnen. Saknar min Agnes helt enkelt. Får kämpa lite. Längtar till Grekland, bara du och jag, i en hel vecka. Det kommer bli ett minne för livet.

Älskar dig!